Den svenska offentlighetsprincipen. Jag tycker att det är på god tid att man gör en ordentlig granskning av den. I kombination med utvecklingen av internet så fyller den idag en annan funktion än tidigare. Eller, ytterligare en funktion ska jag väl säga. Det ursprungliga finns ju fortfarande kvar. 

Det finns många exempel där det blir skadligt, vi kan väl ta det som är färskast. Therese Johansson Rojo, denna stackars 15-åriga tjej som aldrig fick fylla 16. Och aldrig kommer få det heller. Hur tragiskt som helst. Men på nolltid så var informationen ute på siter som flashback. Allt. Precis allt. Vem hon var. Vilka som var misstänka, namn och adress. Även länkar till bilder på de misstänkta. Potentiella släktingar hängdes ut (en av dem har ett lite annorlunda efternamn). Länkar till den av de misstänktas blogg och till mordoffrets. Man blir mörkrädd av att läsa kommentarerna. 

Nu är det visserligen så att en av dem har erkänt, men när informationen kom så var de bara misstänkta. Och borde så vara fram tills rättegången, men så är inte fallet. De är dömda. Inte av rätten, men av samhället. Och låt oss anta att de kommer fällas och få sin dom, även av rätten. När de avtjänat sitt straff så borde det rimligtvis vara över. Det är ju hela tanken med rättssystemet. Att efter man har avtjänat sitt straff så ska man kunna återgå till en fungerande medborgare i samhället. 

Och jag vet, det känns orättvist. Det känns fel att de som tog livet av någon några år senare ska kunna leva på som vanligt medan offrets liv är borta för alltid. Familjen kommer aldrig mer få se till henne, inte heller hennes vänner. Men så måste det vara, det är så vårt rättssystem är uppbyggt. Efter det att man avtjänat ett straff så ska det vara över. Det är det inte idag. Sedan kan man tycka till om straffskalan för brotten som utförs i Sverige, men det är en annan diskussion. 

Men de här två. Eller stureplansprofilerna. De är uthängda och utdömda för alltid. Framförallt så är de det innan domen ens har fallit. Vart de än går så kommer det här komma fram. De kan försöka starta om på nytt, bli "hederliga", men det kommer inte att gå. Som jag ser det så har de redan fått en livstidsdom. Inte en svensk livstidsdom, utan en amerikansk. En riktig. Som inte kan förkortas.

Och det handlar inte om att sympatisera med några mördare, det handlar om att samhället ska bli så bra som möjligt för så många som möjligt. Och då gäller det, hur jobbigt det än kan kännas, att hitta en plats för våra mördare också. Efter att de har suttit i fängelse. För om de inte får en ärlig chans att återgå till ett normalt liv, då är risken överhängande att de hamnar i kriminella kretsar. Kanske rentav mördar igen. Och det förlorar vi alla på. 

Jag vet inte riktigt vart jag vill med detta, hoppas inte att texten blev för osammanhängande. Jag har bara reagerat på detta och ville skapa lite diskussion. Jag har själv inte bestämt mig, men att hemlighålla namn fram tills domen är fälld känns väldigt rimligt. Vad tycker ni? Fungerar det bra så här?

Någon kommer in, jag vaknar upp. Efter inbrottet har jag blivit mer försiktigt, mindre naiv. Jag går och lyssnar. Det är lugnt, det är bara farbror och hans familj. Två småbarn varav den äldste, 5-åringen, påminner mig om mig själv löjligt mycket. Men man ska inte vara uppe nu, antalet inloggade på facebook avslöjar det. Nåja.

Det var trevligt igår. Riktigt trevligt. Samla lite vänner och umgås. Egen slutsats: umgås på midsommardagen framför aftonen, det är mindre press och mindre pretentioner då --> folk kan ha trevligt utan att vakna upp och känna sig besvikna över att gårdagen inte var den bästa i deras liv. 

Vakter som tar sitt jobb för mer än att bara hålla ordning på stället är lika löjliga som irriterande. Maktgalna människor har alltid provocerat, oavsett om det är på en simpel nattklubb eller om man förtrycker folk i Iran. Eller något annat land, för den delen. Hybris är irriterande överhuvudtaget, det spelar ingen roll om det är en tjej som tror att hennes fördelaktiga utseende kan överspegla det faktum att hennes personlighet har samma karaktäristiska drag som ett anus eller en vakt som tar sig för stora friheter för att han inte fick tillräckligt med kärlek som barn. Som tur är så löste allt sig.

 Hörde ljudupptagningar från mig själv när jag var 2-3 år gammal igår. Demonstrerade för fulla muggar i mitt eget hem. Förklarade att Saddam, med alla hans anhängare, inte betedde sig korrekt. Vägrade gå och lägga mig, ville demonstrera mer. Hjärntvättad jävla snorunge. Andra barn lekte Häst och Hage, eller kanske möjligtvis kurragömma medan jag lekte "demonstration". Monkey see, monkey do.

Kommer att tänka på gången då pappa åkte till Italien för att hungerstrejka. Han åt ingenting på en vecka. Jävlar. Då måste man fan tro på sin sak. Man måste nog ha tröttnat på situation enganska ordentligt för att skita i mat. Det känns ju ändå ganska väsentligt.  Framförallt om man åker till ett annat land för att skita i det. Inte bara låsa in sig på rummet som en 14-åring vars hets från omgivningen lett till en diet av vatten, tuggummi och cigaretter.

Undrar hur det kommer att bli i Kurdistan den här gången. Folk säger ju att det har blivit mycket bättre, men jag vet hur vi fungerar. Likt idioter verkar vi tro att om vi intalar oss någonting tillräckligt mycket så kanske det blir sant. Jag har hört att det finns riktiga toaletter där nu i alla fall. Det vore guld. Hatar hål i marken. 

Nu har det tystnar här hemma. Fördelen med att bo själv: slipper ta hänsyn till någon annan. Någonsin. Nackdelen: ensamheten. Fördelen vinner dock över nackdelen. Dessutom, jag gillar mig själv. Jag är ganska skön att hänga med, om jag får säga det själv. Vi har kul tillsammans. Jag, och jag själv. Men även jag behöver sova mer än 4 timmar.

God Natt Soran.

Igen.