Vi har träffats ett par gånger tidigare. Men bara ute, med gemensamma bekanta. Första gången vi presenterades för varandra så var det dina ögon som jag reagerade mest på. De lyste upp hela ditt ansikte. Gav det karaktär. Markerade självförtroende, trots ditt i övrigt ganska gulliga och harmlösa utseende. Första intrycket jag fick av dig var fantastiskt. Du log lite blygt, men samtidigt så tittade du mig i ögonen när du hälsade och handslaget var ordentligt. Mina fördomar sa direkt att det här var en tjej med självförtroende, men med fötterna på jorden. Intressant.

De gångerna vi har setts så har du stuckit ut mest i ditt tjejgäng. Vem vet, det kanske är för att jag vill att det ska vara så. Men det är du som skrattar mest åt mina skämt, även de subtila som många andra inte förstår. Och det är du som drar de roligaste skämten tillbaka. Under kvällen så sprids vi ut, men vi hittar alltid tillbaka till varandra och beklagar oss över hur idiotiska alla andra är. Och vi förstår varandra.

Nu har vi även haft vår första dejt. Eller dejt och dejt, jag vet inte riktigt vad man kallar det. Men vi har setts ensamma, utanför utelivet, för första gången. Och det var egentligen dömt att misslyckas från första början, med tanke på vilka förväntningar jag hade. Men det gjorde inte det, som tur är.

Vi började med att ta en fika. Det var mitt förslag, även fast jag inte på något sätt gillar att fika. Men det känns neutralt. Som en bra första grej. Om det blev stelt så kunde vi smidigt ha avslutat det efter en kopp varm choklad utan att det blev stelt. Men det behövde vi inte. Konversationerna avlöste varandra, helt okrystat. Omsider seriösa ämnen, omsider lättsamma saker.  Efter fikat gick vi vidare. Med en varsin glass så tog vi en promenad runt Kungsholmen. Då och då satte vi oss på en parkbänk, eller vid en brygga, för att vila lite. I timmar pågick det här. Allt flöt på hur smidigt som helst. Det var inte "trevligt" utan det var verkligen riktigt kul!

Efter ett tag blev vi hungriga. En middag hinner vi med. Du undrade om jag visste något bra ställe, så jag tog med dig till "min" grekiska restaurang.  Jag tog en biffteki, som alltid, och du beställde in kyckling souvlaki. Jag älskade hur självsäker du var. Så otroligt trygg i dig själv.  Du lät mig till och med betala för maten, utan att varken ta det för givet eller göra det till en stor grej. Åh! Efter att hon gick iväg med mitt kort så sträckte jag för första gången min hand mot din. Du mötte mig på vägen. Jag lutade mig fram lite över de små borden på den Grekiska Kollgrillsbaren, och gav dig en liten kyss. Tzatsikin till trots. Sedan tillbaka i stolen. Jag njöt av att se hur lugn du var.

Efter maten visste vi inte riktigt vad vi skulle göra. Klockan närmade sig 20. Jag föreslog att vi kunde gå hem till mig och kolla på en hysteriskt rolig dokumentär om Tourettes. Du accepterade. Vi myste i soffan framför filmen. Då och då kyssten vi. Det kändes så rätt att hålla om dig. Helt naturligt. Inte på något sätt påtvingad, som det ibland kan vara. Att man gör vissa saker för att det förväntas av en.

När filmen var slut pratade vi ett tag. Vi var båda trötta. Jag ville ha sex med dig, men ändå inte. Rent fysiskt ville jag. Otroligt mycket. Men jag har vart med om det tidigare. Det förstör bara. Jag gillar att låta det vänta. Som tur var behövde jag aldrig förklara något av det här för dig. Du sa att du skulle bege dig hemåt. Efter att våra tungor bekantat sig med varandra ytterligare några sekunder vid dörren, så sa du "god natt" och begav dig.

Kanske det bästa: två minuter senare får jag ett sms av dig där du tackade för kvällen. Där du förklarade hur trevligt det hade vart, och att vi måste göra det snart igen. Så otroligt skönt med någon som vet vad hon vill, och som är tydlig med det. Inga spel. Jag trodde inte att det var sant. Finns du verkligen på riktigt? Svaret är nej.

Det här är det som jag önskade hade hänt. Men det som egentligen hände var att du var för blyg. Du var jättegullig. Jättetrevlig. Men för blyg. Varje gång jag föreslog ett par alternativ svarade du "jag vet inte.. det spelar ingen roll". Till och med när jag påpekade det, så insisterade du med samma svar. Jag hade sådana förhoppningar, så jag drog ut på det. Kanske skulle blygheten släppa. Det hade ju börjat så fint. Men blygheten släppte aldrig. Du tog aldrig några initiativ. Varken till aktiviteter, eller konversationer.

Antagligen blir det en andra dejt, eftersom jag känner mig själv. Jag vill så gärna att det ska vara på ett sätt, men jag förstår samtidigt att det aldrig kommer bli så. Som så många gånger förr så lurar jag bara mig själv... 

Tänkte att ni skulle få se vad som händer när jag blir uttråkad, men ändå gör någonting annat än att knarka South Park. 

Oredigerad. 

Redigerad.  (jag gillar att vara övertydlig...)