Även fast jag oftast vill ha humor med substans så betyder inte det att fullständigt meningslösa och banala saker inte kan vara roliga. Man är ju mer komplex som människa än att man enbart uppskattar en slags humor. Det här, till exempel, tycker jag är kul.

Jag - Min kompis här undrar lite kring smink för killar. Han är orolig att det inte går. 

Anställd - Det går alldeles utmärkt.

Johan - Men jag gillar fortfarande bröst.

Anställd - Det är ok, det är år 2009 nu.

Johan - Bra.

Anställd - Vi har den här concealern...

Johan - Alltså, jag har inte bytt lag. Jag vill fortfarande ligga med tjejer.

Anställd - Kul för dig.

Johan - Efter det här ska jag gymma. Lyfta tunga saker.

Anställd - Vi kanske ska testa lite på dig, så får du se hur resultatet blir?

Johan - Ja.. det kan inte skada.

2 minuter senare hade Johan köpt smink för 1000 kr. 

Haha. Jag gillar er. Det här kan bli roligt.

Riktigt jävla roligt. 

Vi är i någon form av korridor. Jag står och pratar med en vän, som icke är igenkännbar i drömmen, och Agnes kommer runt ett hörn ca 7 meter bort med ett par vänner, de stannar och konverserar. Hennes närvaro är kännbar i min mage.

Trots att hon är väldigt enkelt klädd, mörkblåa jeans och en vit t-shirt, så är hon vackrare än jag någonsin har sett henne. Hon är inte snygg, inte sexig... hon är vacker. Så inåthelvete jävla vacker. Det är det simpla jag uppskattar. Att hon har platt, rakt hår. Jag tänker att det visar på hur jordnära hon är. Vilken "vanlig tjej" hon, trots sina framgångar, är. Att det stora håret och den glittriga klänningen i Melodifestivalen var skivbolagets hittepå. Eller Bert Karlssons. På något sätt ligger han bakom det mesta, tänker jag. 

Min vän står och pratar med mig, medan jag försöker lyssna. Jag säger försöker, för oavsett vad vännen ifråga försöker förtälja så är det inte i närheten av lika intressant som att se på skönheten som står 7 meter ifrån mig. Det tar all min tid och energi. Jag vill inte göra det för uppenbart. Inte för tydligt. Då och då tittar jag tillbaka mot min vän och säger "mm.. det är ju helt sjukt". Men fokuset ligger hela tiden 7 meter till höger, hos Agnes.

Jag har inte nämnt något för min vän om att Agnes är närvarande, i rädlsa för hur han (det är en han) ska reagera. När han får syn på henne efter ett tag visar det sig att rädslan var befogad.  Han insisterar på att vi ska prata med henne, men jag vågar inte. Han struntar i det och går med raska steg i deras riktning, jag följer efter. Att följa efter är inget medvetet val jag gör, det sker automatiskt. 

Helt plötsligt står jag framför henne, och hon är ännu vackrare nu. Det är en naturligt skönhet hon visar upp, inget överdrivet. Hon tittar lite konfunderat på oss. På mig. Jag frågar om hon kanske vill ta en fika, men hon avböjer. Hon säger att hon måste iväg, hon ska möta sin pojkvän. Hejdå. 

Det där sista hade hon inte behövt säga, men hon gjorde det ändå. Huruvida det var sant eller inte spelade mindre roll för mig. Det var en markering från hennes sida. "Jag är inte intresserad". Punkt. Så vände hon sig om och gick.

Helt plötsligt stod jag där, helt ensam i korridoren. Jag tänker först bli arg på min vän som utsatte mig för detta, som jag visste skulle hända, men han är inte där. Ingen är där. Jag står helt ensam. Ensam med mina känslor. Det är samma känslor som första gången jag gav mitt hjärta till en tjej, och hon valde att kasta det i backen. En tegelsten i magen. Ett mobboffers osäkerhet. Ben som vill ge vika. Ett hjärta som har imploderat, men som av någon anledning fortfarande slår. Snabbare än vanligt. 

Så vaknar jag upp. Jag tänker på hur löjligt det där var. Att jag drömde så verkligt. Att jag kände så starkt inför någon som jag inte känner överhuvudtaget. Haha. Men det kanske var en projektion på någon annan? Eller så fick Agnes representera känslor som jag önskade att jag hade för någon.

Psyket är bra konstigt ibland. Men nu är jag vaken och vettig. Dags att fortsätta med dagen. 

Jag åkte hem till Anna igår för att äta tacos och kolla på film med henne och Martina. Sedan råkade vi somna på soffan alla tre, så jag blev kvar tills för någon timme sedan då de släppte av mig här för att åka och jobba. Så jag är vaken med Vakna! för en gångs skull, utan att det känns onaturligt menar jag. Men jag ska nog ändå sova lite till tror jag, klockan 12 kommer det folk som ska ställa saker och ting till rätta efter den lilla branden som uppstod i mitt kök häromveckan. 

 Efter gårdagens minimala insats i Melodifestivalen så var det dags för efterfest. De var hårda på att man inte fick bjuda med sig någon dit, men det blev ok ändå med tanke på alla kollegorna som också utförde en minimal insats i programmet. Utöver dessa droppade det in lite annat folk som jag kände, Schyffert, My Ströbaek, Pontus Ströbaek, Hasse, Paul Tilly m.fl Alla var trevliga att hänga med. Alla förutom en. Alla förutom Pontus.

Pontus Ströbaek hade som sport att under kvällen hämta tjejer, ställa dem framför mig och säga "det här är Soran, han är singel. Hejdå". Så blev vi två ståendes där, stirrandes på varandra. Blivit satta i en situation som ingen av oss ville befinna oss i, men de sociala reglerna säger att vi måste småprata. Han var som en jobbigare version av David.

Efter ett tag så rullar artisterna från festivalen in på efterfest, en efter en. Några av dem framför sina låtar igen, några sitter uppe på vip-hyllan och dricker champagne med flick/pojk-vänner. Men en person står två bord ifrån där jag, Hasse och Paul står och snackar. Den personen är Agnes. Det dröjer inte ens en minut innan jag ser Pontus vandra med raska steg i min riktning. Fan!

Jag anar vad som är på gång och fylls av en blandning av skräck och panik. För en sekund tänker jag att jag raskar bortåt in i folkmassan, gömmer mig för honom. Men sen kommer jag på hur löjligt det skulle se ut, att springa därifrån i skräck. Som om att jag vore åtta år gammal. Så jag står kvar. Några sekunder senare är han framme hos mig.

Han frågar inte ens. Han ställer sig bakom mig, lyfter mig och bär mig till Agnes. Han, bokstavligt talat, bär mig till Agnes för att ställa ner mig precis framför henne. Stackars Agnes står och pratar med sina vänner, och blir avbruten av en framslängd kurd i kostym.

För någon sekund blir det bara konstig, spänd stämning. Föga förvånande med tanke på hur situationen var uppbyggd. Det var helt sjukt. Helt plötsligt gick jag från att vara en "mogen 21-åring" till en osäker 9-årig pojke i lågstadiet som för första gången ska fråga chans på sin stora kärlek. 

Till slut ursäktar jag Pontus, och säger att hon var väldigt duktigt ikväll. Hon tackar och ger mig en kram, men är besviken över att jag gav henne så låga poäng. Jag skyllde på Luleå. Det tar ungefär 5 sekunder, sedan kommer det fram två-tre fotografer och vill ta kort. Från vilken/vilka tidning/ar vet jag inte, men jag ser att Pontus har någon bild ur någon tidning i sin blogg.

Någon annan som snabbt är framme är Hasse. Han tar det här kortet:

Sedan önskar jag henne en trevlig kväll och går tillbaka till mina vänner.

Så när jag tänker att det inte kan bli värre så börjar folk ge mig high-fives och kramar. Hon står fortfarande ca 7 meter bort. Och jag tänker på hur otrolgit löjligt det hela måste sett ut. Pinsamt löjligt. Först blir jag ditburen, sedan växlar vi några ord, och när jag kommer tillbaka står mina testosteronfyllda kollegor och high-fivar mig för detta. De kunde lika gärna skrikit "BIRA! BIRA! BIRA! BÄRS! BÄRS! BÄRS!". Det hade varit på ungefär samma intelligensnivå. 

På några sekunder var jag tillbaka i högstadiet igen. Jag kände mig inte hemma och ogillade situationen och beteendena.

Men jag uppskattade mötet med Agnes och kramen.

Vän - Vad ska du göra i morgon?

Jag - ... min syster ska komma hem till mig och städa

Vän - Ja.. men vad ska DU göra? 

Jag - Jävlar vad du märker ord.

Vän - ... 

Jag är i Globen för närvarande. Jag är en av de som ska läsa jurypoänger så småningom, om ni vill se mitt skäggiga nylle (roligt ord.. nylle) i rutan någon minut ikväll.

Alla går runt i någon slags dimma. Vi har vart här sedan kl 14, så det är ganska mycket tid som går åt för att
hora i tv i 30 sekunder.

Här är en sådan där tuff "dagens-outfit-bild". Notera de nya skorna, om ni kan. Bildkvalitén är inte mycket att hurra för..