Rubriken kan anses vara aningen provocerande, det förstår jag. Men hear me out. Jag anser att principer är för idioter, alternativt för väldigt lata/enkla människor. Låt mig förklara varför jag har kommit fram till detta; 

Jag frågade er om några av era principer och här föjer ett axplock;

- Inte röka

- Aldrig färga håret

- Aldrig pierca sig

- Inte döda

Principer är regler man sätter upp för hur man ska leva sitt liv. Varför behöver man det? Varför kan man inte utvärdera varje ny situation och ta ett beslut utifrån det man vet då istället att på förväg bestämma sig för hur man ska agera, oavsett omständigheter.

Det man gör är att man bestämmer sig för hur man ska beté sig i en massa situationer som man inte vet hur de kommer att se ut. För det är ju sanningen, man vet inte vad som händer i framtiden. Ändå bestämmer man sig för vad man inte ska göra. Det, anser jag, begränas en. Det ger mindre livskvalié, och framförallt mindre glädje.

Om vi tar en av principerna, att inte röka. Jag delar detta. Jag röker inte. Tvärtom så är jag en stark motståndare och hatar allt som har med det att göra. Men det är ingen princip som jag har. Utan varje gång tillfälle ges så kan jag tänka själv, på nytt, och komma fram till att det inte är någonting som jag vill. Förstår ni vad jag menar? 

 Låt oss ta den mest extrema ni nämnde, att inte döda. Varför kan man inte fatta det här beslutet i varje ny situation som kräver det? Och man vet ju inte. Tänk om ni hamnar i en situation där ni måste döda någon för att skydda ert eget liv. Eller tänk om ni blir poliser och hamnar i en skottlossning och måste döda någon för att skydda allmänheten? Ska ni då låta bli för att ni, för många år sedan, har bestämt att ni oavsett vad inte tänker döda någon.

Av samma anledning tycker jag att det är dumt av de som fördömer de olika roastprogrammen av principiella skäl. Nya sitaitoner kräver nya tankar. Sedan kan det leda till samma beslut som innan, t.ex; "nej, jag hade rätt programmet sög/jag vill inte röka, pierca mig eller färga håret". 

Rent spontant så känner jag att många av er kommer ha svårt att förstå vad jag menar, eller helt missförstå. Men vi försöker, så får jag antagligen göra ett förtydligande lite senare. Vad är oklart?

Lewis black kommer hit! Till Sverige. Den 5e Juni, och biljetterna släpps i morgon (Måndag) på ticnet. Det är tack vare Mårten Andersson och RAW, och det kan vara det bästa han har gjort någonsin.

Gillar ni Betnér så kommer ni gilla honom. Jag kommer i alla fall inte missa chansen att se det här live.  Det borde inte ni heller göra.

Det har inte kommit upp något blogginlägg idag, vilket är märkligt med tanke på att jag skrev ett. Det verkar inte ha "fastnat". Märkligt.

Nåja. Dagen har gått till att förbereda och roasta Sofia Wistam, och sedan titta på roasten av Bert Karlsson.

Hela roasten av Sofia Wistam var lite småseg, men framförallt så är jag missnöjd med min egen insats. Det var en riktigt tung arbetsdag helt enkelt. Precis som alltid när man inte lever upp till förväntningarna man har på sig själv så blir man arg och besviken på sig själv. Och det kommer jag vara ett tag nu, sedan går det över.

Men för att sno Schyfferts uttryck så måste man göra läxan. Annars förbättras man inte. Så det är det jag ska göra. Läxan. 

Det verkar ha missförståtts lite;

Det som är "enkelt" är att de som inte är intresserade inte behöver ta del av det. Vidare säger jag inte att det är folk som ogillar olika saker som är dumma i huvudet. Det som är dumt i huvudet är att bestämma sig för att man ogillar någonting innan man har sett vad det är/smakat. 

T.ex så vill folk påstå att roast är mobbning, vilket är felaktigt. Till och med om vi bortser från det faktum att alla som är där faktiskt vill vara där och är med på premisserna så är det felaktigt (jämförelsen mot att boxning isåfall är misshandel är väldigt träffande tycker jag). Men till skillnad från vad många tror så är det inte "alla mot en", det är snarare "en mot alla". 

När man står där pratar man lika mycket om alla. Ofta kan någon annan än själva hedersgästen få flest gliringar. Sen går man upp och ger igen, på alla. 

Men överlag så tycker jag att det är idiotiskt med principer. Jag förstår att det är provocerande att säga så men jag ska förklara vad jag menar vid ett senare tillfälle, men tills dess kan ni väl skriva ner några principer ni har. Jag är nyfiken.  Så ska jag förklara vad jag menar sedan.

Aftonbladet hade, till ingens förvåning hoppas jag, valt att göra någon skandalvinkel på det här med roastande av kändisar. Det roliga var hur många som röstade att det inte var ok, med tanke på att de inte ännu har sett resultatet. Det är väl en ganska urdefinition på "att vara dum i huvudet".

Om det fanns en "att-vara-dum-i-huvudet-manual" så skulle punkt 1a vara "ha en bestämd åsikt om någonting som du inte har någon aning om vad det är utan enbart har hört delar av från en annan part".

Sen förstår jag också att det kommer bli en del rubriker när det väl börjar sändas. Jag förstår att en del människor kommer bli upprörda. Jag förstår att konceptet "roast" inte är för alla. Men det är ok.

Det finns någon märklig uppfattning i Sverige att alla ska vara nöjda med allting hela tiden. Man ska kompromissa hela tiden, och i en kompromiss så är ingen helt nöjd. Det är rent kommunistiska tankar som inte ser till det faktum att vi är individer som utgör ett samhälle.

Detta med roastprogram är enbart positivt då man breddar humorutbudet i Sverige. De som gillar detta ska få ta del av det, de som inte gör det kan hålla sig till det de tycker om. Svårare än så är det inte. 

 Mitt tips till er: köp biljetter till morgondagens och/eller måndagens två roastinspelningar på Berns. Kl 18 och kl 20. Det är magiskt kul och måste upplevas på plats. 

Det är många av er som har kommenterat och försökt hjälpa till i mina åksjukeproblem som uppstår ofta eftersom jag reser en del i mitt jobb. Det är snällt av er, men dessvärre är tipsen inge vidare.

Åksjukearmband: driver ni med mig? Jag testade det där hittepåjippot för några månader sedan. Det är inget annat än ett skämt. 

Åksjuketabletter: Jovisst, man mår inte illa, men däremot blir jag helt dåsig i huvudet och eftersom jag ska uppträda någon timme efter ankomst så håller det inte. Man måste vara klar i skallen i det här jobbet.

 Däremot återstår att testa åksjuektuggummin? Nico tipsade om det. Jag ska ge det ett försök också.

Någonting måste jag ju komma på annars kommer RAW Comedy Cruise bli en katastrof för egen del. Om jag blir åksjuk på tåg så är det ingenting mot hur jag mår på båtar. 

Min bokare ringde och väckte mig nyss för hon trodde att jag hade glömt bort att jag hade lovat att ställa upp på en intervju till någon skoltidning här i Växjö. Det gjorde mig irriterad. Inte för att hon trodde att jag hade glömt, och inte för att hon ringde och väckte mig, utan för att hon var glad.

Det är någonting jag finner sjukt provocerande med människor som är glada tidigt på morgonen. Ni vet när man själv känner sig vidrigt trött. Jag förstår att folk måste upp och jobba och så, men måste man vara glad då? 

Leenden innan lunch är en provokation.

Nu ska jag ner och göra intervjun.. 

På tåget ner idag så hade jag och en annan man fått samma plats på tåget. Stol 13 i vagn 2. Jag påpekade det här för tågvärdinnan som hon så fint vill bli kallad, och hon förklarade att hon inte kunde göra något. De hade sålt fler biljetter än de hade stolar.

Eftersom det blev så dålig stämning när jag satt i hans knä så fick jag hoppa mellan stolar hela vägen ner.

De är fina på SJ, inte sant?

Själva uppträdandet gick bra. Hela kvällen har vart jättetrevlig. Så trevlig att jag stannade kvar efteråt och pratade med lite sköna människor.

Men nu vill jag hinna sova några timmar innan jag ska upp.

God natt.