Jag hatar inte Norrköping längre. Jag känner att det var lite förhastat av mig tidigare.

Mobilen är återfunnen och vi har haft två fantastiska föreställningar. Publiken var verkligen kanon, bättre än vanligt, och det behövs ibland. När energin tryter från egen sida så är det väldigt betryggande att få så mycket från publiken, det gör en stor skillnad för hur kvällen sedan slutar.

Jag vet inte om alla som går på stand-up riktigt förstår hur stor del de har i en föreställning. Det krävs mer av en stand-up publik än det gör av en teaterpublik, t.ex Här kräver det din fulla uppmärksamhet i nästan två timmar, och energi i form av skratt och applåder. Inte bara innan och efter varje föreställning, utan även under allas akter. Ofta, dessutom. Man måste också våga bjuda på sig själv. Och jag därför rikta ett stort tack till er som orkar göra just det. Ni gör vår kväll rolig, och förhoppningsvis gör vi detsamma för er. Det är lite det som är tanken, att vi ska fungera i symbios med varandra.

Ikväll gjorde det det till hundra procent.

Då har vi utlöst lite testosteron genom att spela paintball. Kul var det, och skönt att få ägna sig åt någonting helt annat för en stund. Nu ska vi återigen bege oss till Skandiateatern för att återigen ge publiken två oförglömliga föreställningar. Om allt vill sig väl, det vill säga. Jag återkomer med resultatet.

Håll tummarna. 

Jag hatar Norrköping.

Jag har inte velat säga någonting tidigare, just för att jag inte har någon anledning till det. Mitt hat alltså. Det är helt obefogat. Jag har inte träffat annat än trevliga människor här, varje gång jag uppträtt här så har det varit kanon, men ändå så känner jag en stark avsky gentemot den här staden. Det sitter långt inne, jag får dålig energi av att vara här. 

Det är som den där klasskamraten eller arbetskollegan som man inte står ut med, trots att den inte har gjort någonting. Den är snäll och trevlig, men det är något hos den som retar gallfeber på en. Man klarar inte av det, men man kan inte heller ta upp det eftersom personen i fråga inte har gjort någonting. Så är Norrköping för mig. 

Jag borde egentligen gå till en psykolog och reda ut det här, vad Norrköping egentligen representerar i mitt liv. För jag har som sagt inga argument till mina känslor gentemot den här staden. Snarare tvärtom, att jag borde älska den. Men icke. 

Och nu när jag vaknar märker jag att jag, för första gången i mitt 20-åriga liv, har tappat bort min mobiltelefon. Självklart skedde det i Norrköping. Nu hatar jag staden ännu mer, detta trots att jag vet att staden inte har någonting med saken att göra. Det är ju mitt fel.

Men likförbannat så växer hatet mot detta mini-peking. 

Hjälp mig här, vad tror ni att det kan bero på? Eller, om ni inte kan hjälpa mig, ge mig då anledningar till hata den här staden så att jag kan försöka befoga mina känslor på ett intellektuellt plan.

För: "jag bara gör det" håller liksom inte som argument. 

Då har vi vart ute i Norrköpingsnatten för att se vad staden hade att erbjuda.. inte mycket. Ingenting faktiskt. Nu beror nog det på att vi inte gav det ett försök utan gick till något ställe som heter "Teaterbaren" som ligger strax intill vårt hotell för att äta en bit mat.

När vi hade ätit klart frågade servitrisen:

Vill ni ha något mer? Jordnötter kanske? Baconchips?

Björn - Har ni baconchips?

Servitrisen - Ja..

Björn - Alltså, jag vill inte ha, men ni har baconchips här?

Servitrisen - Ja...

Björn - Det har dom fan alltid på badhus.

 Alla - (tyst)

Sen brister vi ut i skratt på grund av fullkomlig brist på relevans av information. Det är inte alltid som Guldlock får till det.

Som låt är det återigen ett exempel på svensk rap när den är som allra bäst. Snook och Organism 12 (ytterligare en 018-represent). Lyssna på texten. Helt briljant.

"Mitt i rökiga diskussioner, där lever jag.

Den fulaste ankungen som sen växte upp och blev en gam."

God Natt