Simon har bra inflytande på mig. Efter att han lagat frukost till oss, och dessutom diskat efter sig (!), så begav vi oss ut i det härliga vädret för att spela lite fotboll i Vasaparken.

Väl där hittade vi lite finlandssvenskar som vi kunde spela mot. Det härliga med de här finnarna var att de varken var fulla, eller högg någon med en kniv. Jag älskar när folk bryter mot stereotyper... 

Finne - Vart känner jag igen dig ifrån?

Jag - Ingen aning...

Finne - Du är väl en sån här dokusåpatjändis? 

Jag - Precis. Robinson 2003

Finne - Jag visste det!

Det går bra nu, kompis, det går bra nu...

Den kommer väl igång efter någon minut

"You know what's great? It's that George Bush said the exact same stuff, and everebody hated him for it. But you, oh man can you polish a turd!" 

Efter att ha kollat på Chelsea - Liverpool så är jag nu emotionellt slutkörd. Finito. Samtidigt ambivalent. På samma gång som jag är ledsen över att de åkte ur, så är jag stolt över sättet de gjorde det på. Utan Gerrard dessutom (och i princip utan Torres med tanke på hur han spelade). Men dessvärre räckte det inte enda fram... 

Istället hänger jag min gamla gymnasiekompis Simon, som jag berättat tidigare om för de som hängt med ett tag i den här bloggen. Anledningen till att det vart ganska tyst om honom de senaste månaderna är för att han har gjort den klassiska Asien-Australien backpackertrippen, och kom inte hem förrän i torsdags. Så nu sitter vi och är lite nostalgiska, och minns tillbaka på de människor vi spenderade våra veckodagar med under ett par års tid. De flesta är människor som vi inte har någon som helst kontakt med längre. Men minnena, de har vi. Och de pratar vi om. Och skrattar åt.