Det var årskurs 8, och dags för den årliga vårliga friluftsdagen. Som vanligt så fick man välja om man ville åka in till Uppsalas äventyrsbad, åka skridskor, åka skidor eller vandra runt menlöst.

De flesta passade på att åka till Kungsberget och åka skidor, och varje år var det samma envisa tjatande om att jag skulle följa med. Förmodligen listade de ut hur urusel jag skulle vara, och att de skulle kunna skratta gott på min bekostnad. De hävdade att "det var precis som att åka skridskor", eftersom jag då spelade hockey.  Detta, mina damer och herrar, är vad som kallas för en lögn. De övertalade mig dessutom att hyra blades istället för skidor, eftersom detta skulle vara mer lätthanterligt. Ytterligare en lögn. 

Men så detta året lyckades de till slut. Jag tänkte att jag måste ju prova på det någon gång. Men mina vänner fick lova att de skulle ta bra hand om mig, och hjälpa mig i barnbacken tills jag kunde klara mig själv. Även detta var en lögn.

När vi kom fram, och de hjälpte mig på med min utrustning som jag hade hyrt, så bad jag dom ta med mig till barnbacken. Efter att ha ramlat två-tre gånger i liften så kom vi till slut äntligen igång. Vi började åka uppåt. Och sedan fortsatte vi. Och fortsatte. Till slut var vi högst uppe i Svarta backen och sa "Nu finns det bara en väg ner. Hejdå" Sedan försvann de ner. 

 Jag hade ju inget val. Det var bara att ge sig av. Med min osexiga mössa med öronlappar så for jag ner för backen, jag formligen flög stundtals när det var små "gupp". Alla andra i backen var fegisar som svängde och sådant som sänkte farten, men inte jag. Raka vägen ner bara, skrikandes "AKTA!" då och då för att de svängande idioterna inte skulle bli påkörda. När det gick som fortast så kom jag på att de hade sagt åt mig att man skulle göra ett "V" eller en "Pizzaslice" av skidorna för att bromsa. Så jag gjorde det, men inte fan bromsade jag. Nej, jag flög. 

En vän, som jag hade flugit förbi vid det här laget, sa att det såg ut som i tecknade filmer när folk flyger ihop. Man ser ett ben sticka ut här. En arm där. Någonstans i det där tumultet så fastnade spetsen på min blade i snön, medan mitt ben fortsatte rotera. Jag vred knäet ganska illa och fick i tre års tid efter det här besöka diverse sjukgymnaster för att försöka fixa felet. Än idag är mitt högra knä snett, vilket gör att jag inte kan ligga raklång på mage ordentligt. 

Det var mitt första åk, på min första skidresa.