Giget igår gick bra. Väldigt bra. Ett tips till alla mina kollegor som följer min blogg slaviskt (lätt överdrift), om ni får en chans att åka till Sylvia Comedy Klubb i Eskilstuna så ta den. Ni kommer inte att ångra er. Lite synd att alla inte kom in bara men så kan det bli ibland, men för oss som var inne i den kokande lokalen så var det väldigt skoj.

Men en sak som slog mig när jag var där "fan vad mycket snygga tjejer det finns här". Jag får för mig sådant ibland. Att det finns städare som har snyggare tjejer, rent generellt alltså. Det är klart att det kan finnas snygga tjejer i vilken stad som helst, och att de är många i storstäder eftersom att det är där flest människor bor. Men sedan finns det ställen där jag fått för mig att det är extra många. Som att de fyllt sin "snittkvot" av snygga tjejer, och sedan har någon slängt in några extra procent. 

Städer som jag fått för mig vara sådana av diverse anledningar är t.ex Västerås, Helsingborg och till viss mån även Uppsala. Efter igår så slänger jag nu även in Eskilstuna.  Det är märkligt. Jag har inte ens vart i Helsingborg.

Löjlig tanke, visst?  För ni tror väl inte att det kan ligga något i det här? Ni går väl inte runt med egna "snyggaste-städer"? 

Jag trodde det bara skulle vara ett möte kring filmen och rollen idag, men jag skulle även provfilma tydligen. Det är tur att jag har ett väldigt gott minne, så jag mindes i princip alla replikerna från att ha läst scenen en gång igår. Men jag skulle gärna ha förberett mig mer. Jag gick därifrån med en konstig känsla. En känsla av revanschlust. Jag vill göra om, göra rätt. Hoppas att jag får chansen att göra det.

Men men, nu vidare till nästa jobb. Stand-up i Eskilstuna. Fan, det är en märklig vardag jag har... 

Ofta tror folk att jag har ett jättebra självförtroende, att alla komiker har det. För att det vi håller på med är så läskigt, så man i princip måste ha det. Jag svarar alltid att det beror på vad det gäller. Och detta är ett bra exempel på det.

Skådespeleri är en situation som jag är extremt osäker i. Eftersom jag aldrig gjort det tidigare, på något sätt överhuvudtaget, så har jag rent naturligt inget självförtroende i det. Men det som kanske gör mig mest osäker när jag ska provspela för diverse roller är att man inte är ensam. Det är ett helt gäng som är inblandade i en scen, och om du gör fel så drabbas alla. 

Som komiker så har man för- och nackdelen att man står själv på scenen. Nackdelen är att om något går fel så finns det ingen annan som kan gå in och rädda situationen, du får helt och hållet förlita dig på dig själv. Och går något fel så har du bara dig själv att skylla. Men jag gillar det. För i en scen så är man flera stycken, och om man skulle göra något fel så man får ta om scenen, ja då drabbas allihopa. Sådant tycker jag är väldigt jobbigt, att vara en börda för andra. 

Så fort jag hamnar i situationer som jag inte känner mig trygg i så märker jag hur mitt osäkra jag kryper fram genom skinnet på mig. Men det är skitsamma, det försvinner enbart genom erfarenhet. Eftersom det här är någonting som jag tycker är kul och vill göra så finns det bara ett alternativ: fortsätta försöka, fortsätta försöka, fortsätta försöka. Ända tills man känner sig helt trygg i den situationen, och då kan dessutom prestera mycket bättre. Det är precis som med stå-upen och allt annat jag gjort i livet. 

I morgon har jag ett möte som jag ser fram emot, det kan vara början på någonting riktigt kul. Det gäller en lite större roll i en ny långfilm som ska spelas in, mer än så kan jag tyvärr inte säga just nu. Absolut ingenting är klart. I morgon är första mötet bara, sedan ska jag träffa lite annat folk, provfilma, känna att det känns rätt, osv, osv.

 Men det roliga ligger inte att de är intresserade av mig till den här rollen. Inte främst i alla fall. Det roliga, för min del, är att rollen inte är en sterotyp invandrarkille. 

Varje gång det ringer från något produktionsbolag/filmteam angående en skådisroll som jag är tilltänkt till så är det en "förortsblatte". Jag tycker att det är synd, av två anledningar. Den första är att alla "vanliga invandrare" behövs lyftas fram. Visa att det finns många invandrare som inte bryter. Men framförallt, jag är jättedålig på att spela "blatte". Jag har märkt att jag är usel på att bryta, t.ex Det blir, som för många andra, att man bara lägger till ord som "shuu", "mannen", och "jag svär" lite här och var. Men det är mer ungdomsslang som används av "vanliga svenskar" i stor utsträckning. Jag menar att bryta ordentligt, som mina föräldrar. Jag klarar inte av det. 

Men här är jag inte tilltänkt som någon "tuff förortskid", utan en vanlig kille som råkar ha invandrarbakgrund. Jag har dessutom läst en scen ur manus och jag får riktigt bra feeling. Sedan är det, som jag nämnde tidigare, långt ifrån klart. Men även om det stannar vid mötet i morgon så känns det skönt att bli tilltänkt till en roll som inte enbart är för att man är invandrare. 

Men förhoppningsvis går det hela vägen.

Förutom lite olika möten, och jobbmail så har jag ägnat en stor del av dagen åt att lära mig spela Misirlou. Det är relativt svårt. Testa själva om ni har en gitarr hemma.

Om det är någon av er bloggläsare som bor i Eskilstuna med omnejd och ni vill se mig köra stand-up, så vill jag tipsa er om detta.

Sylvia Comedy Club, nu på onsdag den 13e Maj. Kvällen börjar kl 20:00, och vi är några komiker som ska göra det hela till en fantastisk kväll. Kom gärna dit och gör den fantastisk tillsammans med oss, men skynda er om ni vill ha biljetter för från vad jag har hört så är det ett ganska litet, men mysigt ställe.

Jag lägger ut informationen, så får ni göra vad ni vill med den... 

Lördagens gig på Norra Brunn var väldigt kul. Först fick jag en riktigt bra uppvärming av Fritte Fritzon (även han från Knivsta faktiskt, fast det var ca 20 år sedan han bodde där...), vilket underlättar ens eget arbete en hel del. Sedan var det min tur att prata ett tag, men inledningen blev väldigt udda.

Jag hinner knappt säga "hej" innan en kvinna ropar ut att hennes dotter "älskar mig". Och att hon har fått mig i 18-års present. Jag sa att det låter jättebra, men i fortsättningen så är det kanon om jag får veta om sådant här i förväg. Att jag blir bortskänkt. Det känns dessutom som en sak som är vanligare i min kultur...

Men det löste sig fint, och blev en kul grej. Sedan gick giget smidigt, och efter ca 20-25 minuter så hade jag snackat klart. Efteråt så pratade jag självklart med mamman och dottern, som visade sig vara moster och systerdotter. Linda och Kajsa.Trevliga.

 Nu ska jag ägna den här dagen åt att fixa lite ångestfyllda ärenden. Pass så att jag får åka till Cypern. Skattetjaffs så att jag inte hamnar i fängelse... ni vet, lite smågrejer bara. 

Säger god natt med den här, väldigt roliga, sketchen