Med "inte helt ok" så syftar jag inte på själva huvudrubriken, utan snarare på anledningen. Det är självklart ok att hoppa av ett projekt, oavsett vad det gäller, som man inte känner sig trygg med. Som av någon anledning inte blev som man hade tänkt sig. Men då tycker jag att man kan göra det i det tysta.

Att Claes och Lennie vill hoppa av är väl ok, men man behöver inte gå ut med det i media. Det är ingen annan än produktionen som vet hur många program de är kontrakterade för. Enda anledningen jag ser till att gå ut med detta är för att rädda sitt eget skinn. Här kommer ett program som  kritiseras hårt av både medier och tittare, och då ser man en chans att ta avstånd från det. Populistiskt är vad det är, och det är ine helt ok. 

De har trots allt tackat ja på eget bevåg, och fått all info i förväg vad det är de tackar ja till. Då får man ta ansvar för att man fattade ett felbeslut och smyga ut bakvägen. Inte storma ut genom huvudingången. På det här sättet hänger man ut kollegorna, och jag tänker då främst på Järvheden som är ansiktet utåt för programmet. Det är inte schysst.

Sedan är ju kritiken felriktad. Det visar bara ytterligare på att de har missförstått programidén, vilket kan hända. Det är meningen att det ska vara elakt. Det är det hela programidén går ut på, och anledningen till att första programmet var dåligt var för att det inte lyckades vara elakt nog. Det är som att ställa upp i Wipe Out och klaga över att det är ett lekprogram, eller ställa upp i Hål i Väggen och anse att det är för mycket förnedringstv. Vill man inte ställa upp på det så förstår jag, absolut, men det finns smidigare sätt att gå tillväga.

Det är bara det jag säger.

Ibland blir man som komiker utsatt för så kallade "häcklare". Folk som stör, och därmed även förstör en föreställning. Ibland för att de är för fulla för att uppfatta situationen, men ibland enbart för att de är svin.

Här i Sverige är folk relativt snälla, jämfört med USA. Och man kan hantera häcklandet på olika sätt. Här ser ni hur Bill Burr gör. Han är den tredje komikern upp på scen den här kvällen, och de två tidigare har precis som honom blivit utbuade från första stund. Efter att ha sett detta har jag fått en pånyttfödd respekt för honom som komiker. 

Ibland blir man som komiker utsatt för så kallade "häcklare". Folk som stör, och därmed även förstör en föreställning. Ibland för att de är för fulla för att uppfatta situationen, men ibland enbart för att de är svin.

Här i Sverige är folk relativt snälla, jämfört med USA. Och man kan hantera häcklandet på olika sätt. Här ser ni hur Bill Burr gör. Han är den tredje komikern upp på scen den här kvällen, och de två tidigare har precis som honom blivit utbuade från första stund. Efter att ha sett detta har jag fått en pånyttfödd respekt för honom som komiker. 

För någon vecka sedan tog jag upp "incidenten" i Argentina där en 9-årig flicka fördömdes av sin kyrka och sedan Vatikanen efter att ha gjort en abort efter en våldtäkt. Jag kritiserade då religion i allmänhet, men Kristendom i synnerhet. Ruff påpekade då "Katoliken i synnerhet", vilket faktiskt stämmer.

Och vill ni lära er mer om vad Katolicism går ut på så kan ni följa med Louis CK när han undersökte detta närmare: 

Även fast jag oftast vill ha humor med substans så betyder inte det att fullständigt meningslösa och banala saker inte kan vara roliga. Man är ju mer komplex som människa än att man enbart uppskattar en slags humor. Det här, till exempel, tycker jag är kul.

Jag - Min kompis här undrar lite kring smink för killar. Han är orolig att det inte går. 

Anställd - Det går alldeles utmärkt.

Johan - Men jag gillar fortfarande bröst.

Anställd - Det är ok, det är år 2009 nu.

Johan - Bra.

Anställd - Vi har den här concealern...

Johan - Alltså, jag har inte bytt lag. Jag vill fortfarande ligga med tjejer.

Anställd - Kul för dig.

Johan - Efter det här ska jag gymma. Lyfta tunga saker.

Anställd - Vi kanske ska testa lite på dig, så får du se hur resultatet blir?

Johan - Ja.. det kan inte skada.

2 minuter senare hade Johan köpt smink för 1000 kr. 

Haha. Jag gillar er. Det här kan bli roligt.

Riktigt jävla roligt. 

Vi är i någon form av korridor. Jag står och pratar med en vän, som icke är igenkännbar i drömmen, och Agnes kommer runt ett hörn ca 7 meter bort med ett par vänner, de stannar och konverserar. Hennes närvaro är kännbar i min mage.

Trots att hon är väldigt enkelt klädd, mörkblåa jeans och en vit t-shirt, så är hon vackrare än jag någonsin har sett henne. Hon är inte snygg, inte sexig... hon är vacker. Så inåthelvete jävla vacker. Det är det simpla jag uppskattar. Att hon har platt, rakt hår. Jag tänker att det visar på hur jordnära hon är. Vilken "vanlig tjej" hon, trots sina framgångar, är. Att det stora håret och den glittriga klänningen i Melodifestivalen var skivbolagets hittepå. Eller Bert Karlssons. På något sätt ligger han bakom det mesta, tänker jag. 

Min vän står och pratar med mig, medan jag försöker lyssna. Jag säger försöker, för oavsett vad vännen ifråga försöker förtälja så är det inte i närheten av lika intressant som att se på skönheten som står 7 meter ifrån mig. Det tar all min tid och energi. Jag vill inte göra det för uppenbart. Inte för tydligt. Då och då tittar jag tillbaka mot min vän och säger "mm.. det är ju helt sjukt". Men fokuset ligger hela tiden 7 meter till höger, hos Agnes.

Jag har inte nämnt något för min vän om att Agnes är närvarande, i rädlsa för hur han (det är en han) ska reagera. När han får syn på henne efter ett tag visar det sig att rädslan var befogad.  Han insisterar på att vi ska prata med henne, men jag vågar inte. Han struntar i det och går med raska steg i deras riktning, jag följer efter. Att följa efter är inget medvetet val jag gör, det sker automatiskt. 

Helt plötsligt står jag framför henne, och hon är ännu vackrare nu. Det är en naturligt skönhet hon visar upp, inget överdrivet. Hon tittar lite konfunderat på oss. På mig. Jag frågar om hon kanske vill ta en fika, men hon avböjer. Hon säger att hon måste iväg, hon ska möta sin pojkvän. Hejdå. 

Det där sista hade hon inte behövt säga, men hon gjorde det ändå. Huruvida det var sant eller inte spelade mindre roll för mig. Det var en markering från hennes sida. "Jag är inte intresserad". Punkt. Så vände hon sig om och gick.

Helt plötsligt stod jag där, helt ensam i korridoren. Jag tänker först bli arg på min vän som utsatte mig för detta, som jag visste skulle hända, men han är inte där. Ingen är där. Jag står helt ensam. Ensam med mina känslor. Det är samma känslor som första gången jag gav mitt hjärta till en tjej, och hon valde att kasta det i backen. En tegelsten i magen. Ett mobboffers osäkerhet. Ben som vill ge vika. Ett hjärta som har imploderat, men som av någon anledning fortfarande slår. Snabbare än vanligt. 

Så vaknar jag upp. Jag tänker på hur löjligt det där var. Att jag drömde så verkligt. Att jag kände så starkt inför någon som jag inte känner överhuvudtaget. Haha. Men det kanske var en projektion på någon annan? Eller så fick Agnes representera känslor som jag önskade att jag hade för någon.

Psyket är bra konstigt ibland. Men nu är jag vaken och vettig. Dags att fortsätta med dagen.